Mina mamma skills är från 19-hundra kallt om våren, är super dålig morsa (dock stolt över faciten) och curlar mina barn medvetet minimalt. Så behöver de kläder till koncert eller annat tillfälle får de själva se till att det blir inhandlat i god tid före (klart jag betalar), ordna skjuts till träning, städa, ja, du fattar. Gick lite emot mina principer idag?
Första konserten sen corona invaderade våra liv. Äntligen! Rickard åkte i förväg på sin moppe men visade snabbt upp sin outfit innan – kavajen såg ut som kriget lämnat oss fattiga och utan pengar, jeans hade ett stort hål i ena knät, skjortan syntes inte att den var liten, och jympadojjor. Var det verkligen min pöjk som annars brukar vara så stilig? Michy fick samtal nästan direkt om en väldigt akut situation. Vi gasade iväg till Dressman för att sen bemötas av en helt tom butik. Varför fattar inte personalen att man även på kvällen kan ha bråttom? Ropade lite snällt haloo. Inget hände. Höjde stämbanden något. Tystnad. Ingen säljare. Till sist satte jag igång min starkaste basröst och brast: halooo, Dressman personal, finns ni här? Vill ni sälja kläder till mig? Inget. Michy garvade. Jag såg ut som en förvånad frågetecken. Vanligtvis går jag till nästa butik men nu hade jag ju faktiskt bråttom. Ropade en sista gång varpå en dörr plötsligt öppnades och ut kom en underbar kvinna, proffsig, avslappnad, skön, förstod direkt var jag var ute efter.
Jag hann räcka över kläderna till Rickard fem minuter innan konserten började. Hann njuta av en underbar konsert och skratta efteråt hemma när jag upptäckte att nästan alla lappar fortfarande satt kvar på kavajen och på brallorna. Sådan mor sådan son.
Leave a Reply